Söndagen den 12 november 2023, 30c och sol
Det har varit ett par lugna dagar med lite jobb på svensk roaming då fibern varit avgrävd, lugna promenader på morgonen och på kvällen samt häng vid poolen i väntan på att jag skulle lita på att magen skulle bete sig längre än ett par kvarter från lägenheten. Men nu är fibern tillbaka och magen samarbetar!
Nuförtiden måste jag ha ett krismöte med mig själv för att komma till skott med aktiviteter ensam och imorse avslutades mötet väl och mina ben bar mig till Plazan där taxibilarna står. Jag frågade vad det skulle kosta att åka till Sayulita, ca 22km härifrån. Det som var 220 pesos häromdagen var 400 pesos idag... Lite tjurig gick jag till ett ställe som verkar fungera som busshållplats och hoppade på en buss som hade Sayulita skrivet med tusch på vindrutan. Föraren förklarade att jag var på fel sidan av vägen. Jag klev av, övervägde en dag vid poolen istället men korsade vägen trots allt och väntade på en buss från andra riktningen. 32 pesos blev det istället för 400 och definitivt en erfarenhet rikare. Bussen var tvärpackad med folk, hade AC men saknade stöt- och ljduddämpare. Bromsar fanns uppenbarligen eftersom vi klarade dem backiga, potthåliga vägarna över bergen galant. I ögonvrån såg jag någonting som rörde sig och när jag vred på huvudet såg jag vem jag hade som medpassagerare.
Cirka 35 minuter senare stannade bussen i Sayulita, en charmig by vid havet full av street food, butiker, säljare, krogar, barer, surfare, marijuana, musik, mexikaner och turister. Det är överlag kanadensare och amerikanare här i Bahia de Banderas. Som alltid var färgerna spektakulära.
Golfbilar for upp och ner för gatorna med slöa turister.
Jag stannade till på en strandbar för fish tacos och en kall Corona. Många säljare kom förbi och jag tackade nej till alla utom en man som kom med handgjorda hundhalsband. Där föll jag för lockelsen av att ge mig in i prutleken. Jätteglad är jag för detta Viskyhalsband.
Jag satt på stranden en bra stund och såg på barn och hundar som lekte med bollar i havet samt turister som provade på att surfa. Alla fick bra med kallsupar men det var bara glada miner och stämningen ingav en känsla av solsemester.
Bussen på vägen hem hade stöt- och ljuddämpare men ingen AC. Det kompenserades med att köra med öppna dörrar. Stackars föraren satt på en järnram lindad med tvättlina och växelspaken var så långt borta att han fick luta sig nästan halvvägs ut i trafiken för att växla. Samtidigt som jag såg ut genom fönstren och såg på den magiska, snåriga, djungelskogen över bergen funderade jag hur många fler än jag hade suttit i min stol och svettats rakt in i ryggstödet. Det var en fantastisk dag och jag är glad över beslutet i krismötet. Nu åter till arbetet nu när fibern är tillbaka.
