Igår somnade farbror Henrik in. Han blev 86 år gammal och hade dem senaste åren bott på gruppboenden i Oskarshamn/Figeholm. Jag har ofta tänkt på honom när jag suttit och tittat på havet och tänkt tillbaka till den tiden för länge, länge sen
när han lekte med mig i havet när vi reste som familj till varma breddgrader. Vila i frid Henrik. Lite fix nu med att ordna det praktiska på distans.
Eftersom värmen var behagligare idag tänkte jag ta bussen till Puerto Vallarta. Planen ändrades när jag fick syn på en gångbro över den stora vägen som klyver Bucerias. Jag blev nyfiken på andra sidan som jag inte vågat
utforska tidigare, dels för att det verkat livsfarligt att korsa den 6-filiga, jättetrafikerade vägen utan fungerande övergångsställen men också för att folk sagt att man inte gärna vistas där som turist. Inte på natten i alla
fall. Det var mycket folk i rörelse och mitt på dagen så jag tog till mig modet att vandra dit. Jag gick och gick och gick på ojämna, grusade gator, kors och tvärs genom autentiska bostadsområden med trottoarer som användes som bilverkstäder,
försäljning av frukt och grönt och husgeråd. Det sprang höns, katter, hundar, barfota barn och äldre män som satt av tiden i skuggan på plaststolar.
Det var en ordentlig kontrast mot "min" sida av vägen som kallas för "la zona dorada" (den gyllene zonen). Jag gick med bestämda steg och ville inte stanna och fota. Nästa gång kanske. Alla jag fick ögonkontakt med nickade vänligt och det kändes
inte ett dugg hotfullt där.
Jag åt en brunch på Bar329 som folk rekommenderat, faktiskt på "fel" sida av vägen. Det spelades lugn jazzmusik i bakgrunden och jag tänkte på hur tyst det var jämfört med andra sidan där havet brusar och byggnationen av flera höghus pågår
för fullt.
Jag fick med mig en doggy bag med mat som jag inte orkade med. Jag gav det till en hemlös man som jag ofta sett i ett hörn på stranden nedanför lägenheten. Han blev så glad att han kravlade upp ur sina mattor och trasor och gav
mig en stor, spinkig, stinkig kram. Ibland är det jobbigt att vara den artiga sorten som sällan tackar nej till saker. Han doftade en kombination av en överkörd, solsvälld grävling och en veterinärs överfull slaskhink men
han hade vänliga ögon som skymtades under den svintoliknande ansiktsbehåringen. Jag backade ur situationen, vinkade och gick min väg, raka vägen in i duschen. Stackars man. Mätt blev han i alla fall.
På kvällen gick jag min vanliga sväng på stranden och stannade till för en strandmassage. Otroligt duktig tjej som hittade alla ömma punkter som kommer av att sitta och jobba i en mindre ergonomisk ställning ibland.
Jag satt sedan på en stock på stranden och försökte sortera igenom röran i huvudet av den senaste tidens intryck och upplevelser, rikedom och fattigdom, livet och döden, unga och gamla, ekorrehjulet och livet man inte behöver ta semester ifrån, dåtiden
och nutiden, vart mina öronproppar tog vägen inatt samt allt annat väsentlig.
