Söndagen den 1 september 2024, 29c och sol
Idag har varit en trasslig dag. Det började med att jag glömde ta av stora låskedjan på motorcykeln och lyckades rulla några centimeter innan jag hörde skramlet. Tyget runt kedjan fastnade i motorcykelns kedja och jag stod som ett fån och funderade
hur jag skulle göra tills jag kom på att jag ju kunde backa samma antal centimeter för att få loss kedjan igen. Sen tappade jag nästan motorcykeln på vägen upp för rampen. Andra gången nu. Det var säkert bara för att det stod en hög med folk som tittade.
Det är viktigt att blicka framåt och se till att framhjulet står rakt när cykeln ska över tröskeln mellan rampen och husvagnsgolvet, vilket jag missade imorse. Uppenbarligen. Som tur var tappade jag den mot bakdörren som stod öppen så den tog emot
en del av vikten och jag kunde räta upp och rulla in utan materiella skador. När den började tippa hörde jag ett "oooooo" av den nyfikna publiken, ungefär som på cirkus när någon missar trapetsen trettio meter upp i luften och publiken förväntar sig
ett fall med blod och stänk. Ingen skada skedd denna gång men nerverna fick sig en törn.
Vi åkte 412 km på Autobahn, förbi Frankfurts flyplats och Kassel, innan Visky började att bli stressad och jag trött. Det fina med att köra motorväg i Tyskland på en söndag är att det inte är någon tungtrafik. Det jag glömde var att eftersom lastbilarna
inte är på vägarna så vilar de på precis alla truck stops och det är stört omöjligt att få plats med en bil och husvagn för bensträckare och kisspauser. Både Visky och jag var farligt kissnödiga flera gånger innan vi fick plats någonstans.
Jag tänkte att vi skulle fricampa ikväll så jag gick på Park4Nights rekommendation att stå på parkeringen till ett vackert slott. Det hade säkert varit en toppenidé om vi rest i en plåtis eller mindre husbil och om det inte hade varit tyskarnas lediga
dag. Vägen upp var snäv, trång, brant med ett brant fall på min högra sida och det gick knappt att mötas. Jag ångrade mig redan efter några meter men det fanns ingenstans att vända. Väl uppe var parkeringen i en återvändsgränd och precis knökfull
av söndagsgäster till slottet. Det var ett riktigt svettigt och stressigt bestyr att ta sig därifrån och det engagerade folk som fick hjälpa mig att vända genom att flytta bilar. Inte ens ett hårstrå hade fått plats mellan husvagnen och en del
parkerade bilar. Jag kände mig som en idiot, var tacksam för hjälpen och darrade som ett asklöv på vägen ner från det hemska stället.
Vi åkte en timme till på Autobahn och stannade på en fin liten camping. Platsen vi tilldelades låg i en liten backe och jag behövde sänka stödhjulet helt för att få husvagnen i våg. Jag hade stoppat in Visky i husvagnen så att han kunde sträcka på
sig, tugga på sin belöning och vila lite så som vi gjort alla andra dagar. När jag sänkte stödhjulet klonkade draget ner på tegelstenar jag lagt under, Visky blev rädd, stormade rakt igenom myggnätet i dörren och sprang till skogs. Jag hittade
honom direkt, kurandes och skakandes i en buske. Han var inte glad av att behöva gå in i husvagnen igen.
Så nu blir vi kvar här ett par dagar. Det var för mycket som gick fel idag för att det ska kännas bra att pressa på och skynda hem. Vi ska ta det lugnt, ta sköna promenader, bygga upp Viskys förtroende för husvagnen igen och bara andas. Sen kör vi
igen.