Söndagen den 4 augusti 2024, 27c
Imorse var jag på marknaden i favoritstaden Aubeterre. Jag satt på ett café på torget, drack kaffe, åt en pannkaka fylld med chèvreost och tittade på folk. Jag såg hur männen hälsade på varandra genom att skaka hand medan kvinnorna hälsade man med en
luftkyss på varje kind. Smärta, stiliga kvinnor med silkessjal runt halsen gick med baguetter under armen, en tant som kedjerökte och sa sig vara från en familjecirkus med knaper ekonomi sålde kakor för EUR 20/asken. Sen kom gratisunderhållningen.
En familj stod och tittade på keramik utställd på ett bord täckt med en duk. Deras pojke, cirka 2 år, tog tag i duken och skulle precis rycka till när den snabbtänkte pappan, med förskräckelse i blicken, slängde ut armen för att hindra honom. Ryggsäcken
som hängde på armens axel ramlade först rakt ner över porslinet, sedan på pojken som ramlade baklänges - med duken i näven. Det var som om hela torget tystnade tills pojken hämtade andan, skrek som en stucken gris samtidigt som keramikern började
att veva med armarna och utbrast en hysteriskt massa "O la la! O la la! Putain, c'est pas possible!" och en massa ord som 2-åringar inte ska lära sig. När alla lugnat ner sig och man gjorde en inventering av vad som krossats räckte pappan över ett
antal sedlar till keramikern. DET var dagens underhållning.
Visky var kvar hemma vilket gjorde att jag kunde gå in i småbutikerna i lugn och ro. Jag fyndade avokadon, meloner, somriga bomullsbyxor, en tröja och en marockansk, flätad halmväska att bära allting i.
Aubeterre är i min mening väldigt vackert med alla stenfasader och gränder från ca 1004.
Efter en stund hemma och pyssel med djuren fick jag för mig att gå in i appen AllTrails för att hitta någonstans att vandra på nu när temperaturen är hygglig. Det blev en fin tur i bilen på vägar kantade med vindruvor, till Guizengeard.
I Guizengeard finns detta gamla kalkbrott som inhängnats för att skydda sköldpaddor och fåglar som häckar här. Det kallas för le Lac de Guizengeard med dess 50 nyanser av blått. Vi gick en cirka 4 km runda runt kalkbrottet. Jag hade med Kånkenväskan
med vatten till både Visky och mig, hundgodis och en halv melon att mumsa på på en bänk när vandringen i delvis kuperad terräng, i 27c, visade sig vara ganska jobbig.
Väl tillbaka på parkeringen stod denna pärla där. Synd att ägaren inte syntes till. Undrar om den hade en hund eller respektive med i sidovagnen?
Ikväll åkte vi till Bonnes och hälsade på Charlotte, damen som jag träffade på bageriet igår morse. Hon bor i ett gammalt stenhus med en fantastisk trädgård alldeles vid ån, hitflyttad från England för över 30 år sen. Det är en dam
med drag under galoscherna. Hon blir pensionär imorgon och har under dessa åren jobbat som mäklare, lärare och trädgårdsarkitekt. Hon har en skåpbil som hon lastar cykeln i ibland, åker och campar med vänner några dagar lite på
måfå. Hon nämnde att en vän haft problem med poolen och att det var omöjligt att få tag på bra folk - då kunde jag ge henne numret till "Alex the pool guy" som kom och fixade med poolen här igår. Jag älskar detta med att resa -
att det är så lätt att få kontakt med folk och att genast ha någonting gemensamt. I det här fallet att inte vara fransman och att ha hund. Vi pratade inte hus- och hundvakteri, snarare köp av hus.
